Hur ofta har jag inte sagt att den där människan är ju totalt gränslös. Felet har därmed legat hos någon annan. Idag vet jag att jag själv sätter mina gränser. Gränser eller gränslöshet ligger hos mig själv. Jag har ett eget ansvar.
Det är inte alltid så lätt det där med att sätta bekväma gränser. Ibland har i alla fall jag upplevt att jag uppmuntrat någon att ta plats eller att ta för sig. Och så går det en tid och jag känner mig helt överkörd eller som det gamla ordspråket säger ”ger man lillfingret tar någon hela handen.”
Det är klart att jag kan sätta upp taggtråd och inte släppa in någon. Murar av rädsla. Så vill inte jag leva.
Jag tränar ständigt att bjuda in utan att låta någon ta mer än jag vill. Det är tydliga gränser satta inifrån mig. Det är jag som öppnar dörrarna, inifrån.
Jag undviker numera att säga att någon är gränslös, jag säger att det var/är jag som är gränslös. Det är jag som tar ansvar för mina behov. Det är en frihet att veta att ansvaret ligger hos mig. Jag kan ju inte förändra andra men jag kan förändra mig själv och se till mina egna behov.
Jag kan även idag ha problem med att jag inte sätter tydliga gränser i rätt tid, men det är långt ifrån i den storlek när jag tyckte att andra var de gränslösa. Och när problemet uppstår idag vet jag vem som har ansvaret för det och vem som kan göra förändringarna. Det är jag.
Läs även andra bloggares åsikter om gränser, gränslöshet, tillfrisknande, rädslor, ansvar, behov
